Philip Haglund

Det började någonstans vid Johnny Cash och Elvis Presley. Då trosor kastades in på scen och hysteriska fans fick sina ben hopvikta till tonerna av ”Jailhouse rock”. 30 år senare var italienarna de första i sportvärlden att ta efter den beundrarkultur som musikkretsen redan vant sig vid, hamnat i säng med och avslutningsvis pissat på. Totti blev ett sexigt nationshelgon och Gattuso en politisk symbol då han var bundis med AC Milans storägare Silvio Berlusconi. Idag har Zlatan i fotspåren av Fredrik Ljungbergs kalsongreklamer ytterligare flyttat gränser vad gäller fotbollsspelarens figur. Numera kommer ett kändisskap på brevlådan, vare sig man vill det eller inte, om man är duktig på att lira boll.

För första gången i min karriär (ja jag vet, den är inte direkt lång) så har nu brevet dimpt ner i min brevlåda. Jag har fått både tidningarnas intresse och beröm från strosande göteborgare på gatan. Senast idag sa en snubbe vid frysen på ICA Maxi att han tyckte jag spelade en bra match häromdagen. Jag blev paralyserad av hans vänliga ord och fick inte ens fram ett tack. Dryg stockholmare, tänkte han nog när han försvann bort mot kassan. Åh jag som ska vara medietränad, tänkte jag och gick bort mot citronerna.

Ja, jag vet att jag är långt ner i den alfabetiska ordningen när det gäller kändisskapet (kanske e-kändis?), men det värmer verkligen i hjärtat när en främmande människa är tacksam för att man springer en mil och massakrerar några motståndare vid mittcirkeln en gång i veckan. Uppskattningen och känslan av att vara viktig växer i takt med det inflytande man har på människor omkring sig. Men det finns utan tvivel en gräns vad gäller önskat kändisskap, där jag anser att bokstaven e nog blir lagom för mig. För även om mitt ego skulle jubla om jag hamnade på framsidan av Café så skulle det också leda till ännu fler ”moments” vid frysdisken. Eller kanske vid citronerna med för den delen. Så det var nog tur för mig att jag hade en tenta schemalagd samtidigt som inspelningarna av Fångarna på fortet sköts nu i sommar. För om jag blev chockad över snubben vid disken så kan ni ju gissa vad jag blev när de frågade om jag ville träffa Gunde Svan i ett av höstens fredagsavsnitt. Då kan vi snacka om dryg stockholmare.

I blåvitt-tröjan.

- Av Philip Haglund för Vällingby Independent -

Med en transparent prislapp fastsurrad i nacken och en fiktiv bruksanvisning snyggt påtejpad längst ena revbenet är jag nu officiellt till salu eller ”God damn on the market” som Gordon Gecko hade uttryckt det. Det betyder dock inte att jag som produkt ligger på hyllan i matbutiken, till budgivning på Tradera eller på Blocket med en inbjudande beskrivning. Det sistnämnda funderar jag dock på att införa;

Säljes: Fotbollsspelare från 87. Mittfältsmotor på 85 pannor. Så gott som ny. Lite problem med fotleden senaste året men fungerar annars problemfritt. Hade tänkt mig 8 miljoner men kan gå ned i pris vid snabb affär. Maila vid intresse!

Men varför säljs då inte fotbollsspelare på Blocket? Jo, det är på grund av en spindel i ett nätverk som gärna vill vara med och äta av den monetära kaka fotbollsindustrin bakar. Han är en affärsman i kostym, blekta tänder och en sällsynt skådad oral skicklighet. Han har ett namn, men lever ändå på sin yrkesbenämning Agent som får oss att associera till James Bond, Mulder ur Arkiv-X eller 2000-talets motsvarighet Jason Bourne. Denna missuppfattning gör att agenter tilldelas egenskaper och en aura som i många fall inte efterlevs. Fråga vilken idrottsman som helst och denne anser att agenter är lögnaktiga, avkastningsfokuserade och allt annat än fåordiga (även fast de flesta säkert sagt; ”Dry martini, shaken, not stird” i en fancy upper east restaurang på Manhattan).

Enligt agenter ska övergångar vara hemliga, mytomspunna och helst officiella i samma stund som rubrikskåta journalister tar plats på en schemalagd presskonferens. Har övergången i ett tidigare skede även kryddats med felaktiga rykten i Aftonbladet som ”Haglund är högst upp på Newcastles önskelista” så hjular agenten hemma i vardagsrummet. Även om agenten är överskattad så är hans funktion vital för idrottsmannen. Dock inte för hans kunskap om marknadsföring och förhandling, utan för hans roll som medmänniska, bollplank och ibland plastfarsa.

Min agents motto ”mår du bra, mår jag bra” ett bara ett exempel på ett av de hjärtan som slår innanför några av de savile row-sydda kostymerna. Gary Wichard var en annan sådan agent och 1996 gestaltades därför hans karriär i filmen Jerry Maguire av ingen mindre än Tom Cruise. Och även om Toms medverkan säkert ökade den redan överskattade anseddheten hos agenter så sa Gary Wichard; ”I didn’t have any sons. But these players are my sons.” De orden kommer för alltid leva vidare som förklaring till agenters existens och vara förklaringen till varför min annons aldrig kommer att publiceras på Blocket.se. Men som sagt, maila vid intresse!

Philip Haglund för Vällingby Independent

07:55 – Alarmet slutar tvärt efter nästan två hela melodivändor och jag kan nöjt konstatera att någon tryckt på snooze-knappen. 4 minuter går och nu ringer den igen. Min så underbara dröm beblandar sig med pipet då jag halvsovande tar en titt på displayen och inser att någon regelbundet tryckt av larmet senaste halvtimmen. Kan det ha varit jag? Ytterligare några sekunder går innan övergången till vaket tillstånd får mig att förstå att jag försovit mig. ”Fan Philip!” gäller jag högt. Ett hektiskt klädombyte, frukostslafsande och garageöppnande senare är jag slutligen i bilen på väg mot anläggningen. Pipet är dock tillbaka men den här gången från bilen. Någon har glömt att tanka…

09:14 – Tungt flämtande äntrar jag morgonsamlingen 14 minuter försenad. Tränaren flinar som om det var julafton och uttrycker verbalt förseningsavgiften på 50 euro. Jag ser dock avgiften som det minsta bekymret om nu hastighetskamerorna varit igång under morgontimmarna. Jag hälsar lite snabbt på grabbarna i soffgruppen, häller upp en varm choklad från vår värdelösa kaffeautomat och springer bort mot tv-spelshörnan där Viktor ”Virran” Elm och några holländare tagit plats. ”Hier kommen Haga muthefuckas!”

09:32 – Jag går i korridoren mot omklädningsrummet då en gulhårig figur säger ”Het is test vandaag!”. Två minuter senare pillar han på mig med några instrument innan han täcker mig med proppar som hämtade ur en Frankenstein-film. ”Testerna är bra. Du slipper isbadet efter träningspassen den här veckan.” Hurra, tänker jag ironiskt och lämnar det blonda forskar-freaket ensam.

10.00 – En ring av spelare omger coachen. Tejpen runt foten spänner åt så jag lättar lite på snörningen på mina nya orangea skor från Adidas. Färgen gör att jag framstår som en pajas vilket tränaren också påpekar till lagkamraternas glädje. Har vi 6 tränare bara för att 3 av er inte kan annat än att skämta? kontrar jag. Den efterföljande tystnaden uppfattar jag som ett tecken på varför jag får nöta bänk. Jag undrar om det var fel av mig att skämta eller fel av tränaren att inte kunna ta ett skämt. Idrottspsykologen får svara på det imorgon, tänker jag och återvänder till verkligheten.

11.27 – Träningspasset slutar med ett tredje världskrig. Flera länders medborgare är i varje fall inblandade under irritation, svordomar och våldsamma glidtacklingar. Tränaren blåser av, hjärtat pumpar hysteriskt och benens värk låter kroppen falla ned på det jordblandade gräset. Naprapaten kastar över en vattenflaska med utspädda kemikalier då Virran lutar sig över mig, räcker fram en hand och med småländsk brytning yttrar ”Kom igen nu direktören, här kan du inte ligga”. Vi tar tag om varandra, mynnar ut i ett gällt sjungande av ”Free fallin” och valsar glatt tillbaka till omklädningsrummet.

11.45 – Alla är på helspänn när vi tar plats i styrkelokalen och lottningen inför fotvolleyturneringen ska till att börja. Fotvolley är ett påhitt där man med benen spelar tennis på en artificiell plan bestående av bänk och två mattor. Turneringen börjar och jublet från pådrivande lagkamrater varvas med förtvivlan och frustration från spelarna. Vinner man turneringen är man temporärt regerande kung i omklädningsrummet. Det försiggår nämligen en ständig kamp mellan spelarna i laget. Alla måste lyckas i en båt där bara en minoritet får plats, ges nya kontrakt och når ära och berömmelse. Det är inte en familj där spelaren vid min sida skulle offra sitt ben för min framgång. Han kom snarare att bryta det för sin egen. Fotvolleyn är den ultimata plattformen där hierarkikampen får sin visuella form.

12.10 - I duschrummet tar jag plats i värmebadet mittemot den serbiska jätten Boris. Boris oskuld blev tagen av en prostituerad i Red Light District för 35 euro. Ett bra köp om du frågar Boris. Hans huvud ligger avslappnat bakåt, armarna kaxigt längs kanten på karet och det tjocka guldhalsbandet likt en katt över det håriga bröstet. Boris är den typen som skänkts bra hårväxt, fast på fel ställen. ”Hey, have you been to Happy Garden?”, mumlar han. Jag svarar lika otydligt som han frågar och han fortsätter; ”Det är ett stort hus med väldig trädgård, pool, bastu och babes”. Det sistnämnda är bara ett snyggare synonym för lättklädda damer. Boris förklarar att ”det kostar 80 euro, men då får man också äta hur mycket man vill.” Jag frågar mig själv om det mest patetiska är att betala för sexuell njutning eller att man ser gratis mat som ursäkt för det samma. Jag lämnar badet samtidigt som serben ropar; ”Hey, I have only heard about it, never been there!”

12.30 – Lunch på holländsk vis är ett hån mot all världens kostforskning. Vitt, ihåligt och sockerberikat bröd serveras med alternativen ost, skinka, Nutella, jordnötssmör, kyckling i curry eller marmelad. Proffsklubb utan proffskost kan man kalla det.

13.00 – Med matkoma, en kopp svart i ena handen och en pärm i andra öppnar jag dörren till veckans andra Holländska-lektion. Jag har bara minuterna innan blivit intervjuad och imorgon har klubben bokat in autografskrivning i en närliggande matbutik. Likt robotar med programmerbara rutiner styr klubben oss mellan olika aktiviteter. Vi är inte bara fotbollsspelare utan symboler, rörlig reklam och inte minst vinstdrivande produkter i organisationens system.

15.20 – Jag åker hemåt efter en dag på arenan. Fotbollspersonligheten lämnas precis som träningskläderna kvar i omklädningsrummet och nu tar jag form precis som vilken annan 23-åring som helst. Jag drar först förbi golfbanan för att slå en hink innan jag vid middagstid möter upp några kompisar från journalistikklassen. Vi tar en fika och fixar med ett arbete innan vi glider in på en pub i kvarteret. Det blir biljard och två öl innan jag beger mig. Som fotbollsspelare slutar kvällen när de andra bara börjat infria sina festhormoner.

23.30 – Med datorn på täcket ser jag senaste avsnittet av Solsidan innan jag arrangerar alarmet och släcker lampan. Vad jag inte vet är att det är en timma kvar på batteriet och att någon glömt sätta i kontakten till laddaren. Nu somnar jag oveten om den fartkontroll polisen i detta nu planerar för gryningen…

--- Philip Haglund skrivet för Vällingby Independent ---

För fotbollsspelare hamnar utseendet längre ned på prioriteringslistan än för Stureplansstereotypen. Även om frisyren italiensk backslick är ett fotbollsfabrikat och modeflugor som Fredrik Ljungbergs tuppkam eller Zlatans tatueringar ständigt blir kopierade så är fotbollsspelaren inte något modelejon. Nej, jag skulle vilja hävda motsatsen. Exempelvis är ju fotbollsproffsets favoritutstyrsel overallen. Det körde man ju på dagis för i helvete!

Jag har varit både fotbollsspelare och Stureplansbesökare i mina dagar. ”Party-Philip” är utseendefixerad. I den rollen kan jag fastna framför spegeln som en åttaåring framför Disneydags och tro att en näsoperation ändå kanske skulle öka min sexuella dragningskraft. Placera mig i ett fack och jag tillhör den fanatiska manliga minoriteten som en gång applicerat smink för att öka attraktionsförmågan. Jag vet, det är galet. Jag är för den delen inte homosexuell, utan förklaringen ligger i att charma den fisförnäma klubbpubliken. Och även om jag inte sminkar mig längre, i och med insikten om att mänskliga relationer bygger på inre kvalitéer snarare än slät hy, så kan jag inte sticka under stolen med att jag och spegeln har ett nära förhållande.

I rollen som fotbollspelare är det annorlunda. På planen struntar jag i om frillan ligger rak eller om näsan är sned. Det sistnämnda har faktiskt hänt fyra gånger i och med att näsbenet knäckts i en duell, och då har vi ändå väntat till efter matchen innan benet lagts i led igen. En gång hann jag till och med åka iväg till Visby på semester innan jag gravt onykter en morgon gick till akuten för att fråga doktorn hur det egentligen stod till med min näsa. Han förklarade att den var bruten innan han två sprutor och några tårar senare drog den rak. Därefter skulle han applicera gipset. ”Gipset..? Glöm det!”, skrek jag och fortsatte, ”en vecka har jag ledigt från fotboll den här sommaren, och då ska jag fan ragga brudar. Hur tror du det går med en gipsad näsa?”. Doktorn förklarade att han trodde det skulle gå bättre utan gipset och så var det med det besöket.

En vecka senare hade näsan hamnat ur position just på grund av det uteblivna gipset. Jag var tillbaka på sjukhus, denna gång i Stockholm och hos läkare nummer två. I och med att ”Party-Philip” nu gjort sitt den sommaren bad jag om gipspaketet vilket den nye doktorn gärna applicerade. Nu såg jag för jävlig ut, och inte blev det bättre när förbandet väl var borta. Inte bara var jag gul och blå av svullnaden, utan samma dag göts också en skyddsmask för kommande matcher i Allsvenskan. Jag frågade doktor nummer tre om jag behövde ha masken när jag gick på nattklubb. Han log och frågade om jag brukade stagedive:a? Jag förklarade att det hände, men att jag kunde ”hoppa” det den närmsta tiden... ”Eller gjorde doktorn möjligtvis masken i några schyssta färger?”

----- Av Philip Haglund för Vällingby Independent Mars 2011 -----

När en fotbollsspelare äntrar planen är det precis som när en skådespelare tar klivet in på teaterscenen. Uppträdandena handlar båda om att underhålla en skara granskande främlingar. Helst till den grad att främlingarna ställer sig upp och applåderar som tecken på deras belåtenhet. Då inte så är fallet kan främlingarna på fotbollsarenan ibland förvandlas till galna idioter. De gör oväsen, busvisslar och skriker gärna oegentligheter som ännu inte bekantat sig med deras bredvidsittande barns ordförråd.

Då kan jag bli förbannad. Inte för den anledningen att barn på fotbollsmatcher får bemöta högst olämpliga svenska uttryck. Nej, främst för det inpräntade beteendet att man hurrar när det går bra och buar när det går dåligt. Där har i min mening något gått snett med hur man bör uppföra sig som främling och medmänniska. Det är väl när någon går med huvudet nedgrävt under sulan som man behöver en klapp på axeln och orden; Kom igen nu för fan, du fixar det!

Jag har vigt tanketid åt främlingarna på läktaren och kommit fram till följande två saker; 1. De är regelmässigt främlingar, och jag bryr mig således inte om att imponera på dem. 2. I och med innebörden av punkt ett påverkar främlingarna inte min motivation till att kicka bättre (eller för den delen sämre) boll. I det ligger ett problem. Motivationen är central för min fotbollsinsats och betraktaren fyller i det sammanhanget en väsentlig funktion. Det är ju inte ofta jag lägger dekadenta glidtacklingar i en öde skog (även om det har hänt), men främlingarna på läktaren här nere i Holland är just som träd i skogen för mig.

Den brittiska nyhetsredaktören McLurg, som levde på 60-talet, uttryckte sig vettigt i ämnet. Han menade att relevansen av en nyhet berodde på förbindelsen mellan läsaren och personerna i en artikel. Ju längre läsaren befann sig från personerna i artikeln, ju mindre relevant var också densamma. För redaktören var således 1 död britt lika mycket värt som 5 döda fransoser, 20 döda egyptier, 500 döda indier och 1000 döda kineser. Idag gäller samma förhållande för mig gentemot främlingarna på läktaren. En skrikande svensk är lika motiverande som 5 skrikande fransmän, 20 skrikande Egyptier, 500 skrikande indier och 1000 skrikande kineser.

Med sina nyhetsteorier fick McLurg mig att begripa grunderna till min inre drivkraft. Det har lett till att jag ska försöka bli vän med lite fler främlingar. Vem vet, det kanske också leder till mer applåder och mindre övergrepp på våra barns ordförråd. Det låter vettigt, i mina öron.

- Philip Haglund, skrivet för Vällingby Independent Januari 2011 -

Igår (onsdags) åkte jag in till skatteskrapan på söder för att utfärda ett ärende med företaget. Jag var där inne i ca tio minuter.

När jag kommer ut står en polis rätt utanför entrén och skriver en parkeringsbot!

Jag går fram till honom och säger: "Kom igen nu, var lite schysst och riv lappen. . .. !?  Snälla, har du inget viktigare att göra en fredagseftermiddag?"

Han ignorerade mig totallt och fortsatte skriva...

Jag kallade honom för paragrafryttare och sa att han säkert var bög också!

Han gav mig en blick och skrev oberört ut en ny bot för att bilen hade slitna vinterdäck!?

Då kallade jag honom för "din jävla hästskit"!

Han skrev klart den andra boten och satte den tillsammans med den första på vindrutan och började på en tredje!!

Det här höll på i ungefär tio minuter.... ju mer jag skrek åt honom, desto fler böter skrev han utan att säga ett enda ord.........

Därefter gick jag vidare till min bil, som stod i parkeringshuset 200 meter därifrån. Det är viktigt att ha lite kul varje dag !!

Klockan är 00:02. Det är den 7 september 2006. Det är höst, mörka kvällar och ett kallare Bromma för var dag som gryr. Det är fan så ensamt. Det är dags att åter öppna bloggen, en aning korthårigare än tidigare.

Pluggar på Sthlms universitet. Hurtigt och ambitiöst tänker ni kanske. Men kan upplysa er om att det är fler fester än föreläsningar. Och då jag bor hemma, får 2500 kr i studiebidrag och vinflaskan kostar 60 spänn på studentpuben så förstår ni kanske hur det hela slutar. Mina barndomsdrömmar om att bli fotbollsproffs håller däremot tillbaka stora delar av supandet, så ni behöver inte vara oroliga över min lever i alla fall. Ska gå och lägga mig nu så jag får bort höstförkylningen till helgen och matchen på måndag om jag nu får spela något. Tja

Maten var lika äcklig som spriten var god. Dagarna var lika varma som Stockholm är kallt januari månad. Nätterna lika långa som våra mungipor var breda denna vecka. Rhodos var kul. Fan så kul.

På dagarna placerade vi oss själva på solstolar sovandes. Lagom till eftermiddagen sökte vi efter föda. Allt smakade skit. Sen var det power-nap, skitande och poker-showdowns om shots innan vi stormade ut på Rhodos alla barer och nattklubbar. Väl inne i dimman så är minnet inte lika fräscht.

Väl hemma igen är det ju totallt dött. Tränar fotboll nu för fullt och väntar på att lite härliga människor ska komma hem till helgen! Kanske ses på fredsgatan ikväll.... PH

Uppdatering kommer.... En vecka på en ö av sprit gav sina bakslagseffekter. PH

Stockholm har aldrig varit skönare. Inte heller varmare eller mindre dött för den delen. På söndag lämnar även jag huvudstaden för Rhodos. Jag lämnar vardagen bakom mig, eller nästan i varje fall. Min käre fotbollstränare ska ju till samma jäkla ö. Odds?

 Var och hämta musikprogram för produktion hos Henrik igår. Akta dig Prydz, nu kommer jag! Prydz som enligt "myt" byggt sin nya hit, Fatz theme, på ett telefonsamtal. Riktigt tung, och lär med största sannolikhet dyka upp på golvet ikväll.

Igår var det Dao beach som gällde. Var du inte där så kan du dyka upp ikväll istället, då "De blåa" gör upp emot C. Ronaldo och de andra grabbarna grus. 0-0 vid full tid. Odds?

...Lär inte mig house ;)

I takt med att jag börjar leva allt mer och mer dör också bloggen allt mer och mer. Var jäkligt länge sedan jag haft så roligt som jag haft de senaste dagarna. Tove hade en helt sjukt rolig fest i torsdags, i fredags hade vi fest på Loge och i lördags spelade jag på L1 som nu lägger ner verksamheten. Igår badade jag från soluppgång till solnedgång och idag en liknande story förutom middagsbiten på ålstensbryggan och en hel del wakeboard. På onsdag spelar jag åter igen, fast då på Skylounge. Kom förbi och önska lite låtar! På söndag drar jag, och fan vad jag drar. Rhodos, Elli beach, krök, stränder, kebab och fan så mkt party så jag inte vart vad jag varit när jag kommit hem. Puss Hej!